My name is Ida

Hej guys, nu när jag är hemma och är sjuk måste jag fördriva tiden på något sätt.. så, jag har börjat skriva igen. jag vet inte vart den är på väg någonstans och om det är en bok eller novell.. men jag är nöjd med inledninge.. och den får ni också läsa:

Klockan slog ett och jag la mig på sidan än en gång, jag har tappat räkningen vi det här laget. Sömnen vill bara inte infinna sig inatt. Tre, kanske fyra minuter fortlöper och jag lägger mig på mage igen. Jag inspekterar min ena arm och försöker hitta något nytt, kanske en ny leverfläck. Men nej, armen förblir grå i nattens mörker. Det är konstigt det där, hur mörkret tar bort färgerna som annars är så tydliga. Hur mycket jag än försöker se färgen på min morgonrock, som jag vet är rosa, går det inte. Den förblir ljusgrå och oklar. Trist. Jag trycker till ena knappen på mobilen för att se vad klockan är, 02.30. Det har redan gått en och en halvtimme sen jag hörde klockan slå ett och inte har jag blivit en smula tröttare. Jag prövar att dra ner båda persiennerna och vinklar bort det svaga ljuset utifrån. Oftast brukar jag strunta i det, för, det ger en sån hemsk känsla i magen. Nerdragna persienner, det klingar negativt. Kanske för att jag ofta förknippar det med knarkarkvartar eller sjukhus, eller ohemtrevliga hem. Hem där solen inte får värma soffan i vardagsrummet, eller låta dammpartiklar dansa framför en. Men inatt, inatt blir jag tvungen. Stressen över att inte få en blund i ögonen kryper sakta men säkert över mig. Jag ska upp om bara några timmar, hur ska jag orka? I vårat medicinskåp har vi sömntabletter, men jag vill inte ta en, det va så länge sen jag behövde en, kan jag verkligen vara där igen? Hur gick det till? Varför har jag inte märkt något? Eller är jag bara lat. Ja, så måste det vara, en sömntablett är den lätta vägen ut ifrån en sömnlös natt. Men nej, jag ska klara det här utan en tablett, jag ska somna, nu! Jag lägger mig med ansiktet mot väggen och börjar tänka på mina andetag. Släpp, taget, släpp, taget. Min mamma lärde mig att tänka så för att lättare somna. På inandningen tänker jag släpp, och på utandningen, taget. Men så börjar jag tänka. Vad är det jag ska släppa taget om? Vill jag verkligen släppa taget? Måste jag släppa taget? Mina tankar dansar iväg och idéen om att tänka på andningen är som bortblåst. Nu ligger jag där igen, och klockan är tio över fyra. Om mindre än två timmar ska jag gå upp. Är det ens någon idé att somna? Innan jag hinner fundera vidare stängs mina trötta ögon och mitt huvud får äntligen vila lite.

 

To be continued..