My name is Ida

Jag fortsätter att skriva, jag vet inte hur länge ni får följa med, men jaja. what the hell. jag gillar det jag skriver, gör ni det också? nej, svara inte på den frågan. den är för er själva. jag vet inte hur mycket tid jag kommer att ha sen när jag börjar jobba igen (läs söndag). men men, den som läser får se (: imorn blire bröllop, hela tjocka släkten ska in (mami, papo, nisse, chilli, anitha morbror anders o mårten, sofie? rickard?) trevligt skart bli iaf :D yey för monarkin! - jag va ba tvungen.. haha. nej, läs nu!

Rummet går i en dunkel färg när jag vaknar. Det är persiennernas fel, jag skulle inte fällt ner dem. Rummet känns instängt och smutsigt, det är smutsigt. Jag har inte orkat städa på veckor. Jag kan nästan se hur dammråttorna flinar åt mig när jag sakta reser mig ur sängen. Huvudet känns tungt,vilket inte är så konstigt efter nattens sömnbrist. Jag ryser till när mina fötter nuddar det kalla trägolvet. Det känns nästan som när man doppar fötterna i sjön för första gången på året. Kallt och ovälkommet. Jag lägger huvudet i mina händer och stirrar på mina tår, kanske skulle jag måla mina naglar, kanske röda, kanske imorn. Jag försöker samla kraft för att resa mig upp. Jag drar en djup suck, reser mig och på något ostadiga ben vinglar jag mot badrummet. Spegeln, som bara har tre hörn (jag råkade tappa spegeln i golvet när jag skulle sätta upp den), visar mitt riktiga jag. Om någon skulle påstå att jag blivit född tjugo år tidigare än vad som står i födelseattesten skulle jag inte säga emot. Mitt blonda hår, som mer går i gult står åt alla håll och blänker av fett. Min hy saknar lyster och mina ögon är grå med röda inslag. Jag ser verkligen hemsk ut. Fortfarande på ostadiga ben vinglar jag ut från badrummet mot linneskåpet, en nytvättad handduk och sen dusch, det var tanken. Halvvägs fram till skåpet får jag syn på något i ögonvrån. Det glimmar till och jag ser det, min mammas halsband. Det är en ljusblå sten, med diamanter som knyter sig som en rosett ovanför. Jag känner hur tårarna trycker på, jag blundar en kort stund, sedan tar upp det från golvet och sätter det runt min hals utan att fundera mer på det. Med bestämda steg går jag vidare till linneskåpet, tar fram en ljusrosa frottéhandduk och kliver sedan in i duschen. Det varma vattnet träffar min trötta hud och en känsla av välbehag sköljer över mig. Jag vet inte hur länge jag står där, en timme? Kanske två? Jag försvinner allt oftare in i mig själv och tiden liksom stannar, jag vet inte om det är ångorna som gör det, eller om det är för att jag slappnar av. Jag kliver ut ur duschen och sveper handduken runt mig. Men när jag möts av den kalla luften utanför badrummet svartnar det för ögonen. Min hand greppar instinktivt tag i dörrkarmen. Krampaktig håller jag i mig i väntan på att det svarta ska försvinna från min blick.