My name is Ida

Hey guys.. jag sitter på jobbet och jobbar. eller? haha.. nåja, jag va ju på bröllopet igår och jäklar va mycket folk det va! Jag stog med nisse o jakob i kungsträdgården, såg inte ett smack. Men men, jag fick några bra bilder när dom tog emot folkets jubel. För jubel, det var det verkligen. And I loved it! Jag stog och snyftade när dom sa ja till varandra, haha. I'm a nerd, jag vet. Men, vem orkar bry sig liksom? Jag tycker kungahuset har gjort suverän reklam för Sverige! Jag gillar verkligen kungahuset, och kungen, han är för härlig. Haha!

Idag jobbar jag 10-21, det är 11 timmar - betalt! Me like! Nu är det snart bara 4 timmar kvar, sen blir jag hämtad av världens bästa papo! Och imorn äre som vanligt 12-21, men bara tom torsdag, för, på fredag börjar min semester! YEY! Och juste, den 28 juni närmar sig, vad är det jag ska göra egentligen? Puss på er!

Jag fortsätter att skriva, jag vet inte hur länge ni får följa med, men jaja. what the hell. jag gillar det jag skriver, gör ni det också? nej, svara inte på den frågan. den är för er själva. jag vet inte hur mycket tid jag kommer att ha sen när jag börjar jobba igen (läs söndag). men men, den som läser får se (: imorn blire bröllop, hela tjocka släkten ska in (mami, papo, nisse, chilli, anitha morbror anders o mårten, sofie? rickard?) trevligt skart bli iaf :D yey för monarkin! - jag va ba tvungen.. haha. nej, läs nu!

Rummet går i en dunkel färg när jag vaknar. Det är persiennernas fel, jag skulle inte fällt ner dem. Rummet känns instängt och smutsigt, det är smutsigt. Jag har inte orkat städa på veckor. Jag kan nästan se hur dammråttorna flinar åt mig när jag sakta reser mig ur sängen. Huvudet känns tungt,vilket inte är så konstigt efter nattens sömnbrist. Jag ryser till när mina fötter nuddar det kalla trägolvet. Det känns nästan som när man doppar fötterna i sjön för första gången på året. Kallt och ovälkommet. Jag lägger huvudet i mina händer och stirrar på mina tår, kanske skulle jag måla mina naglar, kanske röda, kanske imorn. Jag försöker samla kraft för att resa mig upp. Jag drar en djup suck, reser mig och på något ostadiga ben vinglar jag mot badrummet. Spegeln, som bara har tre hörn (jag råkade tappa spegeln i golvet när jag skulle sätta upp den), visar mitt riktiga jag. Om någon skulle påstå att jag blivit född tjugo år tidigare än vad som står i födelseattesten skulle jag inte säga emot. Mitt blonda hår, som mer går i gult står åt alla håll och blänker av fett. Min hy saknar lyster och mina ögon är grå med röda inslag. Jag ser verkligen hemsk ut. Fortfarande på ostadiga ben vinglar jag ut från badrummet mot linneskåpet, en nytvättad handduk och sen dusch, det var tanken. Halvvägs fram till skåpet får jag syn på något i ögonvrån. Det glimmar till och jag ser det, min mammas halsband. Det är en ljusblå sten, med diamanter som knyter sig som en rosett ovanför. Jag känner hur tårarna trycker på, jag blundar en kort stund, sedan tar upp det från golvet och sätter det runt min hals utan att fundera mer på det. Med bestämda steg går jag vidare till linneskåpet, tar fram en ljusrosa frottéhandduk och kliver sedan in i duschen. Det varma vattnet träffar min trötta hud och en känsla av välbehag sköljer över mig. Jag vet inte hur länge jag står där, en timme? Kanske två? Jag försvinner allt oftare in i mig själv och tiden liksom stannar, jag vet inte om det är ångorna som gör det, eller om det är för att jag slappnar av. Jag kliver ut ur duschen och sveper handduken runt mig. Men när jag möts av den kalla luften utanför badrummet svartnar det för ögonen. Min hand greppar instinktivt tag i dörrkarmen. Krampaktig håller jag i mig i väntan på att det svarta ska försvinna från min blick.

Klockan slog ett och jag la mig på sidan än en gång, jag har tappat räkningen vi det här laget. Sömnen vill bara inte infinna sig inatt. Tre, kanske fyra minuter fortlöper och jag lägger mig på mage igen. Jag inspekterar min ena arm och försöker hitta något nytt, kanske en ny leverfläck. Men nej, armen förblir grå i nattens mörker. Det är konstigt det där, hur mörkret tar bort färgerna som annars är så tydliga. Hur mycket jag än försöker se färgen på min morgonrock, som jag vet är rosa, går det inte. Den förblir ljusgrå och oklar. Trist. Jag trycker till ena knappen på mobilen för att se vad klockan är, 02.30. Det har redan gått en och en halvtimme sen jag hörde klockan slå ett och inte har jag blivit en smula tröttare. Jag prövar att dra ner båda persiennerna och vinklar bort det svaga ljuset utifrån. Oftast brukar jag strunta i det, för, det ger en sån hemsk känsla i magen. Nerdragna persienner, det klingar negativt. Kanske för att jag ofta förknippar det med knarkarkvartar eller sjukhus, eller ohemtrevliga hem. Hem där solen inte får värma soffan i vardagsrummet, eller låta dammpartiklar dansa framför en. Men inatt, inatt blir jag tvungen. Stressen över att inte få en blund i ögonen kryper sakta men säkert över mig. Jag ska upp om bara några timmar, hur ska jag orka? I vårat medicinskåp har vi sömntabletter, men jag vill inte ta en, det va så länge sen jag behövde en, kan jag verkligen vara där igen? Hur gick det till? Varför har jag inte märkt något? Eller är jag bara lat. Ja, så måste det vara, en sömntablett är den lätta vägen ut ifrån en sömnlös natt. Men nej, jag ska klara det här utan en tablett, jag ska somna, nu! Jag lägger mig med ansiktet mot väggen och börjar tänka på mina andetag. Släpp, taget, släpp, taget. Min mamma lärde mig att tänka så för att lättare somna. På inandningen tänker jag släpp, och på utandningen, taget. Men så börjar jag tänka. Vad är det jag ska släppa taget om? Vill jag verkligen släppa taget? Måste jag släppa taget? Mina tankar dansar iväg och idéen om att tänka på andningen är som bortblåst. Nu ligger jag där igen, och klockan är tio över fyra. Om mindre än två timmar ska jag gå upp. Är det ens någon idé att somna? Innan jag hinner fundera vidare stängs mina trötta ögon och mitt huvud får äntligen vila lite.

To be continued..

Juste, kom just på att det är Sveriges nationaldag idag, så, grattis Sverige! Puss